Photos courtesy of Trinidad Carrillo
------------------------------------------------------------------------------------
Dogwalk, solo exhibition at Mors Mössa in Gothenburg, Sweden, 2015
Text in both English and Swedish below. The Swedish version is the original written by Jens Soneryd.
------------------------------------------------------------------------------------
Isabel Theselius Dogwalk is an exhibition with permanent sweat stains under the arms and puddles that can not be cleaned up. It takes place in spiral stairs, tunnels and corridors. That is to say, the kind of places that only exist to take us from one place to another - a function that here has been excluded.
Isabel Theselius is not seeking for a way out. The rooms she invites us to are repeating themselves in a manner that evoke both horror movies and Piranesi's etchings as well as Nietzsche's eternal return.
It is not just the rooms that repeat themselves, but also the undecided character in the movie "Dogwalk" that is moving in the labyrinthine corridors of an attic. While he goes back and forth in the attic he is having a monologue about dogs. He really wants to have a dog. But he can not. Ideally, he would like a bloodhound or a English basset, but these are especially impossible, since they are hunting dogs and the man does not hunt.
The constructive person would advise the man to get a pug or a handy Bichon Frise. But such a suggestion completely misses the point. For the point is not that it should work. At least not in this exhibition, where the point is not to realize your dreams. To not achieve your goals. This should not be confused with losing at the finish line in a grand failure. Rather, it is about not even showing up for the start.
It sounds claustrophobic and hopeless, but in fact the atmosphere is at its peak. The exhibition is an attempt to give redress to the repetition in general - and in particular to the undecided nature that the man in the film represents: the indecisive.
Indecisiveness is a shameful trait that people read self-help books or attend CBT therapy to get rid of. If this does not succeed, the indecisive has to try his best to hide his indesiciveness.
The taboo against indecisiveness is entirely logical in a time where anyone can suddenly start talking about herself as a brand and where the eager verb ”deliver" is constantly used by everything from sports journalists to politicians on a ministerial level. "To deliver" seems to be the goal of all human activities. What you deliver does not matter, the important thing is that things get delivered.
The most productive of all is of course the entrepreneur, who represents the hope of eternal economic growth and, therefore, has become today's most lofty political ideal. The indecisive delivers extremely rarely, and when it occurs, it is generally too late. The indecisive is the opposite to the entrepreneur; a latent threat to the prevailing capitalist circumstances.
The obsessive repetition and lack of decisiveness makes the indecisive to a rear kind of political activist. Perhaps the overall indecisive equality as such is a great resistance movement that has not yet become aware of its power?
The exhibition offers us not a way out of the maze, but a solution: thoughtfulness.
Jens Soneryd
------------------------------------------------------------------------------------
Isabel Theselius "Dogwalk" är en utställning med permanenta svettfläckar under ärmarna och pölar som inte kan torkas upp. Den utspelar sig i spiraltrappor, tunnlar och korridorer. Det vill säga i den typen av rum som bara finns till för att ta oss från en plats till en annan – en funktion som här har exkluderats.
Det är inte utvägarna Isabel Theselius söker. De rum hon bjuder in oss till upprepar sig på ett sätt som för tankarna till såväl skräckfilmer och Piranesis etsningar som till Nietzsches eviga återkomst.
Det är inte bara rummen som upprepar sig, utan också den obeslutsamme karaktären som i filmen "Dogwalk" rör sig i de labyrintiska korridorerna på en vind. Samtidigt som han går fram och tillbaka på vinden för han en monolog om hundar. Han vill verkligen ha en hund. Men det går inte. Helst skulle han vilja ha blodhund eller en engelsk basset, men det är nog extra omöjligt, eftersom de är jakthundar och han inte jagar.
Den konstruktive skulle råda mannen att skaffa en mops eller en behändig bichon frisé. Men ett sådant råd missar helt poängen. För poängen är inte att det ska gå. I varje fall inte i den här utställningen som handlar om att inte förverkliga sina drömmar. Om att inte nå sina mål. Detta ska inte förväxlas med att stupa på mållinjen i ett storslaget misslyckande. Snarare handlar det om att inte ens dyka upp till starten.
Det låter klaustrofobiskt och hopplöst, men i själva verket är stämningen på topp. Utställningen är ett försök att ge upprättelse åt upprepningen i allmänhet – och i synnerhet åt den obeslutsamme karaktär som mannen i filmen representerar: den velige.
Velighet är ett skamfyllt karaktärsdrag som människor läser självhjälpsböcker eller går i KBT-terapi för att bli av med. Om detta ändå inte lyckas, får den velige helt enkelt göra sitt bästa för att dölja sin velighet.
Tabut mot velighet är helt och hållet logiskt i en tid där vem som helst plötsligt kan börja prata om sig själv som ett varumärke och där det ivriga verbet "leverera" ständigt används av allt från sportjournalister till politiker på ministernivå. "Att leverera" tycks vara målet med all mänsklig verksamhet. Vad som levereras spelar inte någon roll, det viktiga är att det levereras.
Den som levererar mest av alla är förstås entreprenören, som representerar hoppet om evig ekonomisk tillväxt och därför har kommit att bli vår tids mest upphöjda politiska ideal. Den velige levererar ytterst sällan, och när det sker är det i allmänhet försent. Den velige är motsatsen till entreprenören; ett slumrande hot mot de rådande kapitalistiska omständigheterna.
Den tvångsmässiga upprepningen och bristen på handlingskraft gör den velige till en säregen sorts politisk aktivist. Kanske är den samlade veligheten som sådan en hel motståndsrörelse som ännu inte har blivit medveten om sin kraft?
Utställningen erbjuder oss inte en utväg ur labyrinten, men väl en lösning: bejakandet.
Jens Soneryd